tisdag 4 mars 2014

Stolt

- ja nästan mallig faktiskt...

Vedlängder...

... som jag sågade ...


... och högg ...

... och staplade.

Nu är jag trött, men nu är den här högen avklarad och jag kan återgå till att fixa ved för nästa vinter. Den här traven och det jag har kvar inne och under cykeltaket ska nog räcka resten av vintern. Det tror jag kanske bara för att de här krokusarna såg extra fina ut idag när solen sken på dem.


För övrigt var det en god och trevlig middag igår med "alla mina barn" igår och jag fick veta att det finns minst en spinnrock, troligen flera, inom min utökade familj och ingen som är intresserad av dem... så ville jag kanske bli med egen spinnrock i stället för lånad? hehe... visst är det konstigt ibland med livet, hur saker på något vis bara helt enkelt klaffar och faller på plats av sig självt?

4 kommentarer:

  1. Ja det är konstigt! Jag har för övrigt också fått en spinnrock, en jättefin, helt komplett, från Dalarna, från en dam på mitt stickcafe, ingen av hennes barn ville ha den... de förstod inte vilken skatt de ratade! (sedan har jag ju inte hunnit spinna så mycket på den, men det är ju en annan historia...) Intressant det där du sade om att superwashgarner kan kännas tvåliga, för ja, det var nog något sådant det kändes som! Och så får jag ju tacka för de fina orden om min lilla ballerina!

    SvaraRadera
  2. Ved är väldigt belönande, tillfredsställande!
    Visa och visa...schlagertext, kanskeMona Wessman?😃

    SvaraRadera
  3. Ligger det i er släkt det där? Att hugga och såga alltså, hursomhelst imponerande är det.
    Så du ska in i ullträsket också, ett härligt, skitigt men så avkopplande träsk.

    SvaraRadera
  4. Jag beundrar dem som kan hugga ved. Är lite rädd för yxor tror jag, efter att jag skar mig på en som barn. Bara måste känna på den eftersom pappa förbjudit mig att röra den. ;-)

    SvaraRadera