lördag 4 februari 2012

Jobbigt

Min son är oskadd, men någon annans son eller dotter omkom i branden i studentlägenhetshuset idag. Fruktansvärt. Min sons lägenhet klarade sig, inga vattenskador eller rökskador vad han kunde se när han fick komma in och hämta lite saker. Bo i huset kan de inte, där finns varken el eller vatten och brandmännen har varit tvungna att slå in en del dörrar.

Dramatiskt och darrigt, och jag tänker på alla föräldrar som på ett eller annat sätt förlorat ett barn - det är inte rätt ordning. Det är fel på så många plan. Och det var så skönt att höra sonens röst i telefon.

4 kommentarer:

  1. Ens lycka i kontrast mot någon annans olycka, tanken på hur nära han var, tungt. Men till syvende och sist, han klarade sig!
    Hoppas du får träffa honom snart! Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en ny blessing att räkna...

      Radera
  2. Men så hemskt. Kan inte föreställa mig nåt värre. Firade min pojkes 50-årsdag i helgen. Jo, dom upphör aldrig att vara våra pojkar och visst har man känt sig välsignad många gånger när olyckan varit framme och han har klarat sig. Man får sig ett antal tankeställare...Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nej, de är ens pojkar, det har du rätt i. Mina är 24 och 22 - det är 22-åringens hus som brunnit. Särskilt först var det jobbigt, nu är det lite lugnare. Han har hittat boende hos kompisar som hyr en fyra, han mår bra - så nu har tankarna i stället börjat syssla med alla förstörda saker i det där huset i allmänhet och min pojkes lägenhet i synnerhet. Det är ju bara saker, men ändå.

      Radera