lördag 28 januari 2012

Det gör ont men gå ändå

Fjärde och sista veckan av Let's kick it hos Malin . Jag har inte skrivit så mycket om mina ansträngningar, men det som finns har etiketten Let's kick it. Kan meddela att jag fortfarande inte kan slänga upp benet så här - eller det kanske jag kan, jag har inte försökt i alla fall...


Det har gått lite upp och ned för övrigt, och sidoutmaningarna (som varit utanför tävlingen som sådan) har ibland varit omöjliga för mig. Ta det här med armhävningar, där deppade jag ett tag. Det är en omöjlig övning för min nackes skull. Men sedan kom jag på att jag ju aldrig kunnat göra armhävningar, varken före eller efter bilolyckan, så det var ju inte mycket att gnälla över.

Flera gånger har jag varit på väg att dra mig ur utmaningen, varje gång baserat på just detta att jag inte kan hänga med de andra i en sådan här tävling. Men jag har stannat kvar, för hur tråkigt det ibland än kan kännas att gå de här promenaderna så vet jag ju att de är ett måste. Jag brukar säga att jag blir inte bättre i nacken av att träna, men jag blir sämre om jag låter bli.

Det har varit en bra hjälp att komma igång igen. Tanken på att jag skulle maila in mitt lilla ynkliga resultat i slutet av veckan har varit en ovärderlig knuff i ryggen och jag har dragit på långkalsongerna, fällt ut broddarna, startat mp3-spelaren och gått iväg. Varje steg är en stöt genom ryggraden hela vägen upp till spiken i nacken - det gör ont, men gå ändå...

Igår gick jag och försökte beskriva för mig själv vad som är den verkliga skillnaden mellan det onda i nacken och det onda i ryggen. I ryggen har jag inte alltid ont, det är ju en skillnad. Men det är också mer som en akut smärta där, man vet liksom att om det börjar kännas i korsryggen är det en varning och tar jag inte den på allvar åker jag kanske på ett rejält ryggskott. Nacken är mer som om jag har ett tungt blåmärke i bakhuvudet, och spiken som huvudet hänger på är numera visserligen rundad i toppen men varje rörelse får den ändå att dunsa in i blåmärket. Det är inte akut, det är egentligen inte jätteplågsamt heller - det är bara alltid där.

Nu kommer det svåraste: det gäller att det nu ändå blivit en sådan vana igen att det inte gör något att utmaningen tar slut. Då och då tar jag bilder på min vik, från samma ställe ungefär, det kan ju bli en ny drivkraft för det är kul att se viken i så olika skepnader.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar