lördag 12 november 2011

Det är mycket nu

Eller så känns det bara så. I tisdags var jag hos tandläkaren och fick blodtryck och puls uppmätt. Ja, jag vet, det låter inte rätt, men så var det. Tyvärr gjorde han mätningen när jag just rusat in och satt mig i stolen, men värdena var "bra för att vara i en tandläkarstol". Jaha. Men de sjönk nog rätt rejält när han kom fram till att jag inte hade några hål.  Jippie!


Igår var jag hos en revisor lite kort och fick svar på några frågor, ilade vidare till optikern och hämtade ut mina nya glasögon och sen hem för att sy ett antal stora madrassformade fodral i svart canvas. Fyra stora och två små skulle det bli, men när jag sytt tre av de stora slutade symaskinen att mata fram tyget. Suck! Inte hjälpte det att jag skruvade isär den efter bästa förmåga och rengjorde och oljade - så resten sydde jag genom att själv med lagom fast hand DRA tyget igenom symaskinen medan nålen gick upp och ned. Det blev faktiskt en bra och stark söm ändå, men var stinkjobbigt så nu sitter jag här med mungiporna i en trött rosett under hakan och hoppas på att någon lagom glad virvelvind ville fara in i min lägenhet och röja lite. Tror inte jag haft så här rörigt hemma någon gång i mitt liv tidigare - men de svarta fodralen är paketerade och inlämnade på Schenker för vidare befordran och det måste jag ändå säga är en stor lättnad. Tror inte jag ska åta mig att sy sådana där stora saker någon mer gång.



Glad är jag i alla fall för att jag snart är klar med framstycket till sonens tröja, undrar om han nödvändigtvis vill ha ärmar för annars är jag ju nästan klar nu... :-)



Det gäller att jag stickar fort nu så jag hinner klart innan garnet tar slut!











Också glad över att de nya glasögonbågarna känns rätt. Kanske inte så stor skillnad jämfört med de gamla, bara lite större, och så är de lite blålila, inte svarta som de ser ut på bilden. Ja, det är de nya som är till vänster på bilden med både nya och gamla glasögon på. Såg i affären att det är modernt med större och större glas igen. Var det inte på 80-talet jag hade sådana där stora uggle-glasögon?












Det verkar inte som om det tänker dyka upp någon vänlig själ för att röja så jag får väl göra det själv. Och mat kanske piggar upp? Får leta upp en symaskinsverkstad nu också då...  Jaja.

4 kommentarer:

  1. Åh, nej! Symaskinen får väl inte, KAN väl inte gå sönder?!
    Sådär brukar jag också tänka, måste skynda mig innan garnet tar slut! Med svettiga fingrar och klappande hjärta stickar jag, framåtlutad...
    Tröjan blir jättefin!

    SvaraRadera
  2. :-) Perfekt beskrivning, precis så gör jag också... Symaskinen - jag VET, det är helt otroligt, trodde den var odödlig. Första chocken kom för ett år sedan när lamporna i den slutade lysa. Men jag tror jag haft den sen någon gång i början av 80-talet och aldrig bytt lampor, och inte varit särskilt duktig med att rengöra eller olja heller. Så man får nog säga att den kämpat på rätt bra i alla fall!

    SvaraRadera
  3. hujedanemej vilket otroligt vackert mönster på den faktiskt färdiga tröjan. Vilket tålamod. Jag tror man ökar sitt tålamod när det blir nya glasögon. SJälv upptäckte jag en massa saker som jag inte sett förut...

    SvaraRadera
  4. Ja det är konstigt att även om de säger att det inte är så stor skillnad på glasen så är det som en ny värld när man får på de nya glasögonen - fast de kanske bara är renare än mina gamla? :-)

    SvaraRadera