måndag 10 oktober 2011

Som en mänsklig vindsnurra

Jag har en längre tid funderat på om jag kanske skulle ställa undan solsängen. Det kräver en del funderande eftersom det helt enkelt är jobbigt. Min solsäng är inte som andra solsängar, den är inte så där lagom knöligt åbäkig utan ett monster. Den får plats på min balkong, men då får inget annat plats där, så de senaste somrarna har jag haft den på min lilla altanplätt utanför ytterdörren.

Får se om jag kan förklara. Den är som en gunga, eller en hängmatta - eller en korsning av dem båda. En stålrörsställning med böjda medar och i mitten själva hängmattan, som hänger i ställningen med grova fjädrar. För att kunna bära den ställer jag den först på sidan, kliver in i stålställningen och makar försiktigt upp en av medarna över min friskaste axel (höger).

Igår funderade jag extra mycket på det där jag satt uppkrupen i soffan, men dagen liksom gick sin väg och inget hände. Förrän på kvällen. För då blåste det så mycket att jag plötsligt blev rädd att min solsäng skulle gripas av en stormvind och fara in i någons fönster. Eller bil. Det är väl rätt typiskt, för tidigare på dagen var det soligt och fint och hela manövern hade varit lätt som en plätt. Nu var det mörkt, regnade och ja - blåste.

Nej, jag virvlade inte iväg som en vindsnurra och jag lyckades hålla mig på benen, men det var bara med allra yttersta möda. Hängmattan blev ju som ett stort segel... Vid närmare eftertanke är jag lite glad att det var mörkt så ingen behövde se min vacklande, vinglande vandring. Men nu står den i garaget, på huvudet eftersom jag inte orkade vända den åt andra hållet - den får skylla sig själv. För vad vet jag inte riktigt, men ändå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar